Tänker inte vara tacksam för att han inte lyckades.....
Hur ska en reagera på dessa saker utan att låta hatet ta över, utan att låta förtvivlan att skrika, slå sparka och bli rabiat helt svärta hjärtat.....
Sanna Ryberg
Jag vill inte vara tyst, hur ont det än gör.
Varje dag drabbas flera personer av liknande erfarenheter som det jag gjorde i lördags.
På väg hem efter en lugn utekväll (i en relativt) ny stad gick jag vilse.
Borde inte gått vilse men sviterna från sjukhusvistelsen (förvirring och dåligt minne) sitter ännu i.
Utan pengar på telefonen knackade jag på en dörr där människor verkade vakna (omkring 22). De erbjuder mig att sitta medan en kille hämtar en telefon.
Så händer det som inte bör hända. Tre mot en. Jag blir våldtagen.
Med mina permanenta (och delvis tillfälliga) perceptionsproblem plus att panikångest för mig innebär att gå in i min egen värld och inte uppmärksamma "den riktiga" så minns jag inte mycket.
Jag tänker inte heller gå in på mer än att de var tre killar mot en, jag.
Anmälan gjordes idag och jag vet redan nu att förundersökningen kommer läggas ner eftersom jag inte kan ge tillräckligt bra information.
Men det är inte vad jag vill belysa.
Det jag vill belysa problematiken kring att (framförallt) män anser sig ha rätt att göra vad de känner för med en annan kropp.
De kan inte ha missat att jag inte ville trots mitt brist på skrik och slag.
Kan männen inte behärska sig, kan de inte se att när de med våld måste dra av kläderna att tjejen kanske inte helt är med på vad som händer? Är män så dumma urtidsmänniskor?
Jag tror inte det.
Varför protesterar inte männen?
Varför går de och rättsväsendet med på förklaringar som att "de inte förstod att gråt var ett tecken på nej" eller att "jag visste inte att hon menade allvar med sitt nej"?
Är männen nöjda med att ses som urtidsmänniskor utan kontroll på sin lust, perception och medkänsla?
Går män med på det här? Jag har svårt att tro det.
Inget av vad som hände i lördags var mitt fel, jag vet det. Men det gör så ont ändå. Det gör ont för jag inser att män (fortfarande generellt) inte tycks respektera gränser.
Och ni som ser men ignorerar? Vad är erat försvarstal? Hur kan ni se er själva i spegeln och vara nöjda med vad ni ser? Hur kan ni gå vidare i era liv som om inget hänt, ni inget sett?
Jag saknar männen som står upp för att de är intelligenta, medkännande människor som VET att det är fel att tvinga sig fram. Män som står för att de visst kan skilja på rätt och fel.
Min kropp är min kropp, din kropp är din kropp. Det ska BARA vara vi själva som bestämmer om vad som ska ske med dem.
Stå upp för mänskligheten, stå upp för den egna viljan och för fan, stå upp för rätten att bestämma över sin egen kropp själv!
Detta är inget inlägg för att få medömkan. Det är inget inlägg för att jag vill att alla ska veta vad som hänt mig. Detta är ett inlägg för att jag har fått nog.
Lär inte era döttrar att passa sig för mörka gränder, lär era söner vad gränser innebär.
Detta måste få ett slut.
Sanna Ryberg.
Jag va inte den tjejen som va utåt, va med i kyrkan, skouterna och va redigt blyg, mobbat till och från för min vikt 0ch för att jag va mesig och allt annat de kunde eller ville anmärka på.
Jag försökte övertyga mig då killarna helt plöttsligt av intresserad av mig att jag skulle känna mig "smickrad" över att de ville talla på mig.....fast det va inte så, kändes inte någonstans i mig som smicker eller vidare uppskattande av deras intresse för mig och mina bröst, kön eller BH.
En av de gr jag minns mest, kan vara för dess grovhet, va då jag på klassens toa blev inlåst med tre killar och två stod utanför och höll för dörren.
Inne där släckte de lampan och hade enligt dom "roligt", jag kännde bara annat.
Skjorta gick sönder och den BH jag fått av mamma med knäppningen fram va den med trasig och jag ville bara dö där av paniken, över deras taffsande händer.
Efter ett tag skrek jag mig ut, och det va första gången jag knäade en kille i min klass i skrevet, sprang till skolsyster och en kille sprang efter, det va då första gången jag slog en kille med knuten näve i ansiktet.
Efter någon timme kom fröknarna och den lärare jag hade och satte MIG i ett hörn vid klassens fönster och frågade vad som hänt.... om jag på något vis "lockat" in pojkarna eller va aningens för utmanande....
JAG Ville DÖDA alla lärare som satt där, med mig intryckt i ett hörn, kläderna trasig, i panik och dom har MAGE att fråga om JAG varit för utmanande....
Öppnade fönstret och sprang hem den dagen utan skor, utanjacka utan något annat på mig än mina "utmanande" trasiga kläder.
Dagen efter va det skolan som inget hade hänt, inget samtal med klassen, ingen temadag, inget som va en PEKPINNE till alla i klassen, skolan att dessa saker får INTE inträffa.
Inte ett samtal där det togs upp vad som inte är accepterat oavsett hormoner i kroppen på en 8e klassare.
Jag va trasig som fan, jag hade svårt att laga mig.
För några sommrar sedan va det nästan så att jag blev våldtagen, han lyckades inte, det har satt djupa spår också i mig, jag förminskar mina utrymmen, jag vågar inte röra mig så fritt som jag önskar, gör inte de sakerna jag vill utan fängslas utav min rädsla och vid utgång så är det jag som ska ha full koll på var vänner är, när vi i gänget åker och befinner oss under kvällen.
Jag har haft "tur" enligt många, att den mannen inte lyckades "hela vägen"........ för mig är inte nått av det jag varit med om TUR eller något jag ska vara tacksam över, för tänk om han verkligen hade lyckats, då hade det varit värre.....
DET va VÄRRE, det va vidrigt, det va oerhört kränkande och det va FEL oavsett om han lyckats eller inte lyckades stoppa sin kuk i mig eller inte!!!!!
längtar verkligen till min lägenhet och att få börja ha barnen igen, ska bli så skönt med vardag igen.Just nu bor Melwin och Noa hos deras pappa tills jag har ett hem, inte så optimalt att de ska behöva bo hos mina vänner eller min Pappa och Mamma Madde tills jag fått flytta in, de ska dom inte behöva vara med om.För min skull vill jag ha barnen såklart, saknar dom ju så jag vill gå sönder, fast för dom, deras skull så ska dom ha en trygghet och det har dom med Mamma Malin och deras Pappa som är underbara föräldrar till dom.Så tacksam över att dom finns.Nu ska jag skriva sms till min Bond och vet att jag kommer få svar med miljoner pussar, som alltid med henne.Dricka kaffe och äta klart min Frunch som består av ost och avokado.Ska höra av mig till Pappa och Madde som varje dag vill veta hur jag mår och har det<3 Även en sväng till Vännerna som undrar och finns där.Linda, som du säger, Familj är den familj en väljer<3Älskar mig, mitt liv, mina val och ni alla som finns där./Thera Therese 
Jag borde vara mer ledsen än vad jag ser ut att vara, fast jag vet, jag vet mitt, jag vet mycket och jag vet att jag försökte.Jag är medveten om mina misstag och ber om förlåt för alla de gr jag i frustration hanterade situationer mindre smidigt.Jag vet att jag varit otroligt sjuk, hade turen att komma ut på andra sidan levande för jag försökte mång gr ta mitt liv då jag va så sjuk, det ger mig sådan sorg att veta vad jag måste utsatt mina barn för och vänner familj för mitt X.Min kropp gav upp och tillsist även mitt hjärta.Jag vet allt detta, mina vänner vet, min pappa och hans kvinna vet.Så många vet och jag är så lycklig att jag tagit mig därifrån i mitt sinne.Jag gjorde slut, ja jag gick och där stod TEDDI, Sara Teddi Gelander och bara öste kärlek över mig.Aldrig trot jag skulle få bli så omhändertagen, älskad och förstådd som jag är med Teddi. Jag berättat allt, alla idiotiska saker, berättat det jag skämms för, önskade få ogjort....ändå älskar hon mig, dömmer mig inte, förstår att det finns två sidor av allt och står bredvid mig trots allt strul, trots allt hon fick höra och spelade in igår.Tryggheten är total i mig och jag är lycklig, följer mitt hjärta och börjar utesluta de som inte bör vara i mitt liv längre. Orkar inte längre ursäkta mig och i detta inlägget är det nu sista gången jag ber om förlåt för att jag varit sjuk, för allt skit, alla hjärnskakningar, de gr jag försökte ta mitt liv, det är sista gången jag ber om förlåtelse och skämms över att jag va en frånvarande Mamma och mina barn fick se mig arg, höra mig gråta, skrika och inte alls vara Thera, eller Mamma.Det är sista gången jag ursäktar mina handlingar och mina reaktioner, nu är det sista gången jag låter någon få mig att tvivla på mig själv, mina egenskaper och det som faktiskt gör mig till mig.Sista gången jag bloggar om detta och vågar skriva vad jag vill utan att få höra att det är pinsamt eller onödigt det jag skriver, sista gången jag kommer skydda och lägga skulden på mig själv.Sista gången jag tänker förlåta alla andra och sätta mina känslor åt sidan.Jag kan inte göra något ogjort... detta är min historia och mina känslor och det kan inte någon ta från mig.Tänker aldrig mera vara tyst.Har många bakom mig, vänner och min pappa och MammaMadde som verkligen ställt upp här i staden.Jag har slutat gråta för allt som varit, hittat den personen som bara med en beröring får mig att se en framtid igen, tillsammans med barnen, våra framtida barn och jag längtar till att få bli Thera Gelander och bo i vårat hus, som vi köper, som vi tillsammans får bygga ett hem åt varandra, med varandra.Det är för henne jag ler, det är för henne jag strålar av lycka och det är för henne jag skrattar igen, sjunger och är jag, utan att behöva be om ursäkt.Det är otroligt tråkigt att skiljas som ovänner, att behöva gå igenom det vi bägge känner, både jag och mitt X.Lider med henne och fattar att det gör ont, för jag va där förra året.... jag vet.....och jag ha nu dessutom träffat någon annan och det gör ont som bara den för henne.Jag förstår det, inte lätt för Teddi heller.Jag kommer om några veckor komma in i min lägenhet och mina barn, jag och Teddi kommer få det mysigt i våran lägenhet<3 Sara Teddi, jag Älskar dig... allt du är och inte är.Du är perfekt för mig och jag för dig<3 Nu börjar resten av våra liv och jag lämnar härmed helt mitt förflutna och lyckan över att du finns där, är total<3
Snart ses vi igen och inget kan någonsin hindra mig från att älska dig såhär som jag gör<3Världens lyckligaste
