Tänker inte vara tacksam för att han inte lyckades.....
Hur ska en reagera på dessa saker utan att låta hatet ta över, utan att låta förtvivlan att skrika, slå sparka och bli rabiat helt svärta hjärtat.....
Sanna Ryberg
Jag vill inte vara tyst, hur ont det än gör.
Varje dag drabbas flera personer av liknande erfarenheter som det jag gjorde i lördags.
På väg hem efter en lugn utekväll (i en relativt) ny stad gick jag vilse.
Borde inte gått vilse men sviterna från sjukhusvistelsen (förvirring och dåligt minne) sitter ännu i.
Utan pengar på telefonen knackade jag på en dörr där människor verkade vakna (omkring 22). De erbjuder mig att sitta medan en kille hämtar en telefon.
Så händer det som inte bör hända. Tre mot en. Jag blir våldtagen.
Med mina permanenta (och delvis tillfälliga) perceptionsproblem plus att panikångest för mig innebär att gå in i min egen värld och inte uppmärksamma "den riktiga" så minns jag inte mycket.
Jag tänker inte heller gå in på mer än att de var tre killar mot en, jag.
Anmälan gjordes idag och jag vet redan nu att förundersökningen kommer läggas ner eftersom jag inte kan ge tillräckligt bra information.
Men det är inte vad jag vill belysa.
Det jag vill belysa problematiken kring att (framförallt) män anser sig ha rätt att göra vad de känner för med en annan kropp.
De kan inte ha missat att jag inte ville trots mitt brist på skrik och slag.
Kan männen inte behärska sig, kan de inte se att när de med våld måste dra av kläderna att tjejen kanske inte helt är med på vad som händer? Är män så dumma urtidsmänniskor?
Jag tror inte det.
Varför protesterar inte männen?
Varför går de och rättsväsendet med på förklaringar som att "de inte förstod att gråt var ett tecken på nej" eller att "jag visste inte att hon menade allvar med sitt nej"?
Är männen nöjda med att ses som urtidsmänniskor utan kontroll på sin lust, perception och medkänsla?
Går män med på det här? Jag har svårt att tro det.
Inget av vad som hände i lördags var mitt fel, jag vet det. Men det gör så ont ändå. Det gör ont för jag inser att män (fortfarande generellt) inte tycks respektera gränser.
Och ni som ser men ignorerar? Vad är erat försvarstal? Hur kan ni se er själva i spegeln och vara nöjda med vad ni ser? Hur kan ni gå vidare i era liv som om inget hänt, ni inget sett?
Jag saknar männen som står upp för att de är intelligenta, medkännande människor som VET att det är fel att tvinga sig fram. Män som står för att de visst kan skilja på rätt och fel.
Min kropp är min kropp, din kropp är din kropp. Det ska BARA vara vi själva som bestämmer om vad som ska ske med dem.
Stå upp för mänskligheten, stå upp för den egna viljan och för fan, stå upp för rätten att bestämma över sin egen kropp själv!
Detta är inget inlägg för att få medömkan. Det är inget inlägg för att jag vill att alla ska veta vad som hänt mig. Detta är ett inlägg för att jag har fått nog.
Lär inte era döttrar att passa sig för mörka gränder, lär era söner vad gränser innebär.
Detta måste få ett slut.
Sanna Ryberg.
Jag va inte den tjejen som va utåt, va med i kyrkan, skouterna och va redigt blyg, mobbat till och från för min vikt 0ch för att jag va mesig och allt annat de kunde eller ville anmärka på.
Jag försökte övertyga mig då killarna helt plöttsligt av intresserad av mig att jag skulle känna mig "smickrad" över att de ville talla på mig.....fast det va inte så, kändes inte någonstans i mig som smicker eller vidare uppskattande av deras intresse för mig och mina bröst, kön eller BH.
En av de gr jag minns mest, kan vara för dess grovhet, va då jag på klassens toa blev inlåst med tre killar och två stod utanför och höll för dörren.
Inne där släckte de lampan och hade enligt dom "roligt", jag kännde bara annat.
Skjorta gick sönder och den BH jag fått av mamma med knäppningen fram va den med trasig och jag ville bara dö där av paniken, över deras taffsande händer.
Efter ett tag skrek jag mig ut, och det va första gången jag knäade en kille i min klass i skrevet, sprang till skolsyster och en kille sprang efter, det va då första gången jag slog en kille med knuten näve i ansiktet.
Efter någon timme kom fröknarna och den lärare jag hade och satte MIG i ett hörn vid klassens fönster och frågade vad som hänt.... om jag på något vis "lockat" in pojkarna eller va aningens för utmanande....
JAG Ville DÖDA alla lärare som satt där, med mig intryckt i ett hörn, kläderna trasig, i panik och dom har MAGE att fråga om JAG varit för utmanande....
Öppnade fönstret och sprang hem den dagen utan skor, utanjacka utan något annat på mig än mina "utmanande" trasiga kläder.
Dagen efter va det skolan som inget hade hänt, inget samtal med klassen, ingen temadag, inget som va en PEKPINNE till alla i klassen, skolan att dessa saker får INTE inträffa.
Inte ett samtal där det togs upp vad som inte är accepterat oavsett hormoner i kroppen på en 8e klassare.
Jag va trasig som fan, jag hade svårt att laga mig.
För några sommrar sedan va det nästan så att jag blev våldtagen, han lyckades inte, det har satt djupa spår också i mig, jag förminskar mina utrymmen, jag vågar inte röra mig så fritt som jag önskar, gör inte de sakerna jag vill utan fängslas utav min rädsla och vid utgång så är det jag som ska ha full koll på var vänner är, när vi i gänget åker och befinner oss under kvällen.
Jag har haft "tur" enligt många, att den mannen inte lyckades "hela vägen"........ för mig är inte nått av det jag varit med om TUR eller något jag ska vara tacksam över, för tänk om han verkligen hade lyckats, då hade det varit värre.....
DET va VÄRRE, det va vidrigt, det va oerhört kränkande och det va FEL oavsett om han lyckats eller inte lyckades stoppa sin kuk i mig eller inte!!!!!
