En kanske tänker att vara hemma och vara sjukskriven innebär att en plötsligt har ALL tid i världen att göra saker, fast jag vill bara påminna er om att en som är sjukskriven är sjukskriven av en anledning och kan därför kanske inte göra alla saker som borde göras och har kunnas göras tidigare.
Sen bara för att en är hemma så behöver inte det vara den bästa av platser att vila upp sej på.
För det finns alltid saker att göra, plocka, diska, dammsuga och allt de andra som bara ska hinnas med.
Sen då en säger att hen är trött, behöver vila, behöver en paus, så kommer det de flesta av gr en kommentar att - "men du är ju bara hemma", eller -"men du har väll ändå all tid i världen att ha semester".
!!AJ!!
Fast som en fin person som varit sjukskriven en längre period berättade för mej, så har inte en sjukskriven en plats att vara ledig på, en "komma hemifrån", ett BREJK.
En som är sjukskriven har aldrig semester.
Den som är hemma behöver även den miljöombyte och en semester.
Har ni inte varit hemma själv ett längre tag och inser att ibland behöver en semester från semestern, för det ska fixas, dammsugas, rensas och dras i allt då en har tiden till det.
Exakt så är det för mej med, fast energin är frånvarande så är ändå kraven på att bli bra så stora och "att göra saker" är fortfarande på.
En som är sjukskriven har inte semester.
Jag vill hålla med och fick höra liknande saker då jag va mammaledig, men en person BEHÖVER få komma sej ifrån hemmet, få komma sej ifrån alla måsten och krav hemma för att kunna komma hem och tackla de saker på bästa möjliga vis, ladda sina batterier så att alla små "plockerier" går av farten.
Jag som är sjukskriven och inte har något synligt fel, eller mer "accepterat"(va det nu må vara undrar jag många gr) sjukskriven vågar inte gå utanför dörrarna.
Det syns inte på mej hur sönderstressad jag är, hur dåligt jag sovit, hur ont jag har i min mage eller hur mycket mat jag kräkts upp eller hur många gr.
Det är inte något som någon kan se, och förklara sej för alla som frågar(ifrågasätter), om jag skulle vara på stan för att komma hemifrån ett tag och ladda sina batterier eller ta en kaffe med någon tar på den lilla uns av energi jag har.
Inte någon som står där med mej på nätterna då jag har ont, inte någon som vet hur jag svimmar om det är för stressat eller hur min vilopuls ligger på 115 och blodtrycket rasar.
Att jag vill jobba igen och bli frisk är det enda jag vill, till MILJONER %, att återfå min energi, gnista och ork är det enda jag hoppas på och det är dit jag är påväg.
Men det kommer ta tid, det tar energi då människor inte förstår och jag hör pikar om hur jag inte är dålig, eller borde inte vara så trött och de ena med de fjärde.
Att andra människor, omgivningen konstant och på en kontinuerlig nivå ständigt påpekar, kommer med pikar och nyfikna frågor om när jag ska börja jobba, när jag ska göra "ditt och datt", det är inte alltid så roligt.
Jag vet att människan har en nyfikenhet i sin natur och en vilja att "hjälpa till" med sin nyfikenhet och sina påpekanden.
Men efter ett tag blir det många gr för mycket.
När människor konstant frågar om du är gravid bara för att magen är rund.
När människor ständigt frågar om dina projekt, semester, byggen(för alla måste ju vilja lägga ut miljoner på semester, byggen på hus och sommarstugor), då det kommer frågor om giftermål eller förlovning och en kanske är jätte nöjd som enbart sambo och inte vill gifta sej, eller en kanske vill gifta sej och höra alla fråga fråga fråga tillsist blir för mycket.
Då människor nyfiket frågar om din man,pojkvännen för att dom vill höra eller få det bekräftat att du är flata och har en kvinna och barn, det stör mej.
De därav "fulspelet" och "fulfrågorna" som kommer i ren nyfikenhet.
Ja jag vet, människor vill bara vara vänlig, skapa en konversation och lite sådär nyfiket kolla upp varandra.
Fast det kanske inte är så uppskattat då det kommer dessa frågor miljoner gånger från personer som enbart är nyfiken och vill snoka!
Så där ytligt bekanta som ställer sådär djupa personliga "AJ OJ" frågor.
Då nära vänner frågar, sånna som verkligen bryr sej och genuint vill en person de bästa och hjälpa, då svarar jag gärna.
Men då det kommer nyfikna frågor, plumpa saker som jag ska förväntas svara på för att jag fick frågan, kan jag välja att inte göra det, för min skull.
Fast det tar då en massa energi, en massa energi jag inte har eller kan undvara på småsaker som ändå blir stora.
Jag vet att inte många förstår mitt resonemang, kanske jag inte gjorde heller förrän jag stått där och måste förklara mej för personer som jag inte borde förklara mej för miljoner gr.
Har skälv garanterat ställt frågor som inte va okey, frågat när dom ska skaffa barn, ovetandes om att dom kämpat i flera år och varje mens är en sorg utöver någon någon någonsin kommer förstå.
Jag skälv är medveten om att jag sagt fel och idag försöker påminna mej om att inte säga fel. Jag försöker.
Men då det tillsist blir för mycket och rätt irriterande och tröttsamt att behöva försvara sina val, sin stil, sin politik, tro, sexualltitet, sin sjukdom och sitt mående för att det enligt DOM är konstigt, avvikande och skevt, så får jag smak av avsky och jag blir trött, mest leden, otroligt ledsen.
Jag förstår verkligen inte att det är för mej okey vilken du älskar/bli kåt på eller attraherad av, vad du röstar på(ja nästan), vad du jobbar med och vad du lägger dina pengar på,
fast jag märker kommentarer om min läggning, mina val rätt ofta.
Sen då jag säger detta till några, så blir jag ibland tillrättavisad, för dom uppfattade inte det så.
Jag har varit med om då idioter(ursäkta ordvalet) sagt olämpliga saker där en annan bara tyckte det va roligt.
Då skämt om kön, läggningar eller utseende inte varit passande och jag ska "sluta vara så spänd".
Men tar en åt sej av något är det väll ändå den personens rätt att säga till och säga att det gjorde ont, att det va ett "AJ OJ" tillfälle och att ett skämt om fetma till en överviktig kanske inte är så skoj som alla andra tyckte.
Att håna någon i ett skämt om hudfärg osv inte är okey krävs mod att säga till om.
Alla är vi som jag skrivit otaliga gr olika, och vi måste tänka oss alla för, även jag, ja jag är inte perfekt och har garanterat klivit någon på tår, hade då önskat ett litet snällt sms eller mail, en kram eller annat och några ord att hen tog illa vid, så jag kan säga förlåt och tänka att jag inte ska utrycka mej så igen, vad det nu kan ha varit jag sagt.
Så förlåt alla som jag sagt något knas till, förlåt om min okunskap gjorde ont.
Bara mina tankar, funderingar och text som kommit ut, ni får tycka det är fel, ni får tycka jag har fel och ha ett annat synsätt på många saker.
Det respekterar jag, så snälla, respektera då även mina.
Kram till er alla olika människor där ute som alla är viktiga och vackra.
Thera Therese
