Thera.......

Tog massa vackra bilder idag på en av mina promenader/cykelturer idag, helt galet vad vackert det va med alla moln och solen som tittade fram!
Kände mej otroligt liten idag få jag fotade och tänkte.
Hur liten och obetydlig vi på jorden egentligen är. Hur många människor vi aldrig berör eller vet att vi bor bara hus bort, att det finns känslor och stormar av oro i människor omkring oss.
Så kollar jag upp en jobbig dag på himmelen och känner mej bara som ett grus av miljoner på stranden och min del i stranden spelar inte någon roll.

Igår cyklade jag hem från fina vänner efter en film mys kväll och kollade upp i den kalla Augusti nattens mörker, det bara glimmade av stjärnor, verkligen så vackert.
Så mycket som så många inte ser, så många vackra saker som inte alla lägger märke till har jag märkt.
Människor stressar mellan alla måsten och krav, att alla missar möjligheterna att se stjärnorna, att se himmelen, kolla på månen en vacker natt och bara njuta hur dess reflektion av solen landar på den personen som man älskar.

Vist att mina problem är löjliga om jag ska ställa det bredvid någon som kämpar med misshandel, någon som kämpar med cancer eller något annat djävulskap.
Hur litet det känns med mina tårar och mitt hjärta som känns som om det ska gå i miljoner små bitar och splittras ut i min kropp som miljoner bitar som stjärnorna på himmelen.

Har fått höra, "Alla har sitt egna krig",
och jag antar att det är så, att alla har olika sätt att hantera samma saker, samma tragedier och samma skit i livet.
Alla är vi olika, alla reagerar olika på exakta samma situation och lämnar olika spår i oss som formar våran personlighet för ett tag eller för en evighet.
Men inte någon annan kan säga hur ledsen, hur arg eller orolig någon annan bör vara eller inte bör vara!
Alla lever med sina egna demoner och hanterar allt olika och är det inte det som är meningen också?
Att vi alla är olika och med den vetskapen ska stötta varandra till att klara av varandras svagheter och den blinda fläck i våra synfält.

När är det så att någon blir god och någon blir ond?
Är det en fråga om perspektivet?
När är det så att det verkligen finns och är två sidor av allt, att det är självklart att den "onda" i alla serietidningar handlar som dom gör då dom blivit svikna av poliser, vänner, familj och kära.
Att något hänt så att dom tappat förtroendet för allt eller alla och bara fryser till is och inte längre bryr sej om något annat än att hämnas.
Att det är så självklart att vuxna ser att ett barn far illa av föräldrar, lärare eller andra barn och det är så självklart att det barnet då agerar ut, bråkar, skriker, gråter eller bara blir totalt blockerad.
Men då det bara några år upp i livet är samma reaktion hos samma barn, är det en ond jävla idiot om personen blir arg, eller blir kallad mes eller löjlig om
personen istället gråter.

Ja personer måste ta ansvar för sitt egna liv, inte låta mobbare eller besvikelser ta över och göra det okey att du idag är en mes, en bråkstake, eller har svårt att lita på människor eller öppna sej för någon.
Att vi har ett övergripande ansvar som en egen person att fatta egna beslut.
Det är svårt att bli av med något som format dej till den du är, hur du är.
Misshandel gör att du blir rädd för liknande situationer, alkohol gör att du inte vill umgås med människor, att personer som är på ett speciellt sätt får dej att rygga för att det påminner om läraren som slog dej i andra klass.
Att du som person i jobbiga situationer blir som du blir för att du varit med om MILJONER saker.

Vi människor är komplicerade och det är skrämmande att andra medmänniskor inte kan tänka längre än sina egna erfarenheter och döma ut någon för att dom aldrig kommer förstå varför den andras person är som den är för den varit med om något.
Att människor inte alltid kan tänka att andra personer hanterar saker olika, reagerar olika och ÄR olika.
Alla lever med sina egna demoner, alla leder sitt egna krig och alla är som dom är av en anledning samma som att du är det.

Vi är så lika varandra, men blir så olika varandra ändå, men i grunden är vi alla människor som i början av våra allra första andetag va rena, va ett oskrivet blad och va alla människor som ville bli älskade.

Och detta inlägg, detta textbajseri är som ett korn av grus i en av alla miljoner stränder i världen, som en liten stjärna på hösthimmelen eller en stråle månsken på den du älskar.

Bara mina tankar som är mina i denna stund.

God natt alla

Thera