Publicerad 2014-01-25 10:25:14 i Allmänt
fruktansvärt frustrerande att saker inte alltid är som det verkar och saker vrids till andras fördelar och andras nackdelar.Det är alltid två sidor över samma situation...... kan vara tio sidor! Följ alltid hjärtat och lita på känslan i magen
Publicerad 2014-01-09 07:40:02 i Allmänt
Senaste dagarna har jag vaknat tidigt, visserligen alltid lagt mig tidigt kvällen innan så det är häll som det ska vara antagligen.Skönt att kliva upp oh koka kaffe, släppa ut hundar för att kissa och äta god frukost i lugn och ro.Det jag tyckt varit mysigt med kvällen.Dagens frukost va Lyxig känner jag.Har just avnjutit en sallad på tomater, rödlök och mozarellaost.Sen blir det 3skivor ost med gurka.Och kaffet, ja det sitter fint.Nyheterna och tända ljus.Hoppa att ni har en trevlig Torsdag./Thera SebastianPublicerad 2014-01-08 07:38:31 i Allmänt
Värdet av att prata.....Vet att många lever i en invaggad mjuk bild av hur det är med saker i livet.Hur det är att förlora oskulden, hur det är att leva i ett förhållande, hur det skulle vara självklart att gå om en blev misshandlad i en relation, hur det är att vara gravid, bli förälder, dela föräldraskapet, separera, ha barnen varannan vecka...Ja listan kan göras lång i hur mycket vi tror det skulle vara då vi ställs inför livet som människa.Jag kan i mina funderingar lamslås över hur lite vi medmänniskor vågar prata med varandra och höjja allt positiva som även är super jobbigt för omgivningarna medans vi SKRIIIIIKER oss hes under ytan.Hur vi blir besviken på livet, för det va ju inte såhär det skulle vara.... såhär har ingen förklarat att det skulle bliHur många har inte jag träffat med 25 års Ångest...För då hen fyllde 25 skulle det finnas jobb, förhållande(innlärt hetero förhållande också), förlovad, barn på gång och vara lycklig.Så då personerna är snart 25 år, singel, en HBTQ person och långt ifrån fast jobb eller supersnygg och "lyckad"(va nu lyckad och supersnygg är...bara här skulle jag vilja skriva en sisådär 1000 sidor)Att ha ett fungerande förhållande till den/de vi lever med vill såklart många, om en nu är sambo, särbo, monogam, pollygam, förlovade, gifta, barn eller föräldrar i ditt samboskap, fast få verkligen pratar med varandra eller förstår att i denna ultimata symbios så tillhör även bråk, tjaffs, revir och att prata i omgångar, miljoner omgångar!!!!Vi människor är inte fasta i vårat tänk, vi påverkas av varandra och våra omgivningar och därför behöver vi stöta och blöta i otaliga omgångar.Att vara föräldrar är inte heller så lätt, många fina saker pratas det om, fast de jobbiga då?Vågar vi prata om det?Har jag sagt att det varit jobbigt, har det HAAAAAAGLAT kommentarer som"du skaffade barn, hantera det!!!!!", "va du är en gnällig förälder" "du ska vara glad du ha barn" osv osv osv....Så då tysstas en ner och du bara låser in alla funderingar, för jag är ju Mamma.....Och bara för att jag är just nu sjukt trött på mina äldsta söners bråk, tjaffs på skola, de faktum att dom inte lyssnar på min partner eller att dom försöker spela ut mig och deras pappa, säger INGET om att jag inte älskar dom....Jag älskar dom alltid till oändlighet, fast dessa gånger så tycker jag MINDRE om alla olika situationer.(Bara att jag som Mamma behöver skriva att jag vist älskar dom säger ju en del om själva problemet jag vill upplysa här, bara vi föräldrar har det jobbigt, är less eller arg på våra barn eller de situationer barnen sätter oss i, så måste vi överbevisa att vi VIST älskar dom....)Att våga prata, fråga fundera med varandra är därför så otroligt viktigt.Jag tackar verkligen mina vänner.... de jag kan prata med, ställa de knasigaste vanligaste funderingarna som jag tänkt på fast igen vågar ta tag i det.... som känslan att vila be alla skita på sig då det är otrevliga onödiga kommentarer om vikt, kläder eller annat som rör vad jag är.Att jag ibland bara vill rymma från allt ansvar som förälder till mina tre söner, bara ett tag.Att jag vill klä mig i vad jag vill oavsett om jag är 33 år, mamma, kvinna och därför "borde" bete mig mer "vuxet".Att jag med dem kan slippa vara den alla tror att jag är.Varför är det så svårt att släppa fantasin om hur saker "borde" vara, släppa på den där sagan om att jag skrattar då barnen hittar på tokigheter och vi leker hejdlöst varje kväll, barnen gör läxor och är artiga mot alla med intelligens över det vanliga för den åldern och det "könet"(Gaaaaaahhhhh).Varför släpper vi inte på att vi i våra relationer bara behöver titta ömt på varandra över frukostbordet och då på en gång förstår våran partner och vi älskar ömt med varandra minst 5,8 gr i månaden och pratar ut varje fredagsmys kväll över en kopp te och efter det spelar vi spel tillsammans och skrattar tills vi gråter.Varför släpper vi inte fantasin över alla dessa saker, ser det som det är och på så vis kan må miljoner gr bättre.Släppa på illusionen av hur vi TROR det ska vara och öppna upp för hur det verkligen är och då får det MILJARDER gr bättre.Förstår inte varför vi inte kan lägga alla korten på bordet och bara vara ärliga.Såhär känner JAG....såhär mår jag, jag tänker såhär och då du sa så, så kände jag si.Varför tar vi inte med oss det i våra liv?I våra relationer med alla i våra liv.Istället håller alla klaffen och går runt och mår dåligt över alla förväntningar vi har på varandra och oss själva.Vi lever i den tron att det ska lösa sig, för det är såhär det ska vara.....Jag säger bara SKIT på er.Det är ett arbete, att bli lycklig.Vill vi leva sunt krävs inte bara EN sallad en gång livet, det krävs arbete och att förstå att vi måste äta mer nyttigt och träna mer.Vill vi ha bra relation med vänner skola och familj krävs det att alla ger de där lilla extra och vågar ifrågasätta varandra och vilka ha en bra relation.Vill vi att ett förhållande ska fungera måste en prata med varandra, prata skratta gråta och titta ömt på varandra över middagsbordet.
Publicerad 2014-01-06 10:18:19 i Allmänt
Sedan jag skrev av mig lite i natt efter en lång tid, så va jag inne på bloggen och kollade när och vad jag bloggade om senast.Och jag viste att jag inte bloggat på länge fast att det va så länge sedan va jag inte helt med på.Då jag läste igenom de senaste inläggen, så långt som jag orkade så lamslogs jag över hur ledsen jag varit genom en lång period och hur kluvna tankar jag hade kring allt.Jag som utifrån mitt perspektiv läser mycket mellan raderna och jag lider med den Therese som skrev.Från den 22 December och till sista inlägget 2012 va det svart.Jag inser att de personerna som ställde upp för mig då är jag skyldig miljoner för att jag finns till.Tack Jessica och Danne för att ni va där då andra inte kunde, för att det va Jul.Jag är er evigt tacksam.Tack Linda för att jag hade dig att prata med, tack Kim som va där i Stockholm då jag flydde efter julafton.Tack Johanna och Johanna för att ni ställde upp.Hur reagerar många då en som de känner går igenom sådant helvette? Finns de där eller blir det för jobbigt för dom, så dom drar sig undan? Tillsist tog jag tag i det själv.... Vem tror ni skulle finnas till i en kris?
Publicerad 2014-01-06 02:42:01 i Allmänt
Har varit många många månader sedan jag senast skrev, har inte funnit tiden till detta eller varit en hög prioritet då en haft myckey med att överleva vardagen.Att överleva vardagen kan för många betyda att få barnen till skolan, klara av att komma hem i tid till middagen eller betala räkningar, dessa saker stämmer såklart in på mig också fast även på en djupare nivå.Menar bokstavligen att överleva, att inte sluta att andas eller iallafall slåss med den viljan, viljan att inte längre vilja andas.Något många kanske inte tror om mig, fast mitt liv hela 2012 va en kamp att få hjälp, en hjälp som jag tillsist fick av den jag inte trodde skulle te mig hjälp.Jag hade hoppats att läkare kunde hjälpa, vårdcentralen eller akuten....Visserligen hjälpte akuten mig i omgångar att lindra de akuta smärtorna ett tag, inte ens all morfin där hjälpte mig.Fast sen då.....Då alla läkare endera skulle hjälpa mig med symptomen, inte vad som orsakade det.Allt detta resulterade i att jag blev värre.Kunde inte sova för all smärta, fick sömnpiller....kunde inte fungera, blev ledsen, låg, trött och ja, deprimerad så fick antidepressiva mediciner.Fast all smärta, orkeslösheten, ja allt detta fanns kvar och blev starkare.Sov länge fast ytligt, nätter vakna, grät otroligt många liter av tårar och humöret påverkades otroligt, ja jag blev någon annan.En annan Therese levde i min kropp, en annan Therese styrde mitt liv och med en faslig destruktiv fart tog hon över, denna vidriga människa som verkligen raserade allt.Och samtidigt där fanns jag..... helt fråntagen allt jag ville, allt jag hade drömt om.Den Therese va irriterad, arg och hård....bråkade på barnen, sambon och orkade inte ta tag i något.Den Therese va sjukskriven och hade otroligt ont, träffade läkande och även i början på februari 2012 så akutopererades hon på Sundsvalls sjukhus och blev inte alls tagen seriöst.Läkare va klumpiga och sköterskor, vissa av dom va spydiga mot henne och även en sköterska kopplade slangarna fel efter dom bytt sjukhuskläderna på henne som va fulla av blod.Den läkaren kallar hon för TENGIL den vidriga och då kallelse till Sundsvalls sjukhus kommer för en gastroskopi, så lämnar Therese återbud damma dag brevet kommer.Det tog tills i slutet på November 2012, på ett möte med personalstrategerna som jag gick på, där min kontakt för att hjälpa mig ut att börja praktisera eftersom jag varit sjukskriven så länge såg vad som va fel, förutom att jag hade ont så såg hon till att hjälpa mig till dietist och sedan såklart prata ned psykolog.Att jag innan det, mellan Februari och Oktober försökt begå självmord fast jag inte minns det pågrund av sömntabletter(zolpidem) och antidepressiva medicinen jag blev beordrad att äta trots att jag inte va deprimerad.Att jag raserade den kärlek jag hade till min sambo, att jag förlorade jobb, ekonomi, förlorade mig själv.Ännu idag fightas jag med ångesten över alla idiotiska saker jag gjorde under de åren, de året med smärtorna och orkesslösheten och den tiden på alla mediciner jag aldrig borde ha ätit.Allt har varit vidrigt och under 2013 har jag arbetat för att klara av att jobba utan att falla, kräkas, smärta och trötthetUnder det året har jag mardrömmar om allt jag orsakat, alla löften jag brutit till mina barn och sambo.Idag är jag till 100% arbetsduglig och hoppas på jobb, vet att det kommer.Livet känns tryggare nu, bara kroppen som består av mentala ärr och ångest som lamslår ibland över att jag för mer än ett år sedan inte längre ville andas.....Känns som om kommande år är ljust.Thera 
